Skip to main content

I Vadstenas utkant – ryggåsstugan på Södra Rännevallen 

Skrivet av Göran Tagesson den . Postad i Hus.

Min klasskompis var väldigt stolt när han visade upp det gamla huset på Södra Rännevallen. Att ha en alldeles egen ryggåsstuga vid föräldrahemmet var ett plus även för oss i mellanstadiet på 70-talet. Därför har det varit extra spännande att nu mer än femtio år senare få jobba med den här pärlan i Vadstenas utkant.

De här små och låga husen har en alldeles särskild charm. För oss byggnadsforskare väcker de en massa frågor. De framstår som väldigt ålderdomliga – hur långt fram i tiden var de i bruk? Och vad betyder platsen och läget i utkanten av staden?

Den låga stugan på Södra Rännevallen i Vadstena har nu kunnat dateras till ca 1755.

Stugan på Södra Rännevallen ligger så liten och hopsjunken, med gaveln mot gatan. Den består av en stuga mot gatan med spis och kakelugn. Ingången leder till en liten förstuga och innanför denna en liten kammare, allt byggt i timmer med knuttimrade hörn. Norr om stugan finns en tillbyggd liten enkel bod.

Stugan ser väldigt låg ut. Från mark till taknock mäter den endast 3,20 meter. Inne i stugan upplevs den dock som rymligare eftersom den saknar innertak. Ofta kallas de här husen för ryggåsstugor och har i äldre tider säkert varit mycket vanliga.

Stugan på fotografi från början av 1900-talet. Föreningen Gamla Vadstena.

Planlösningen är den mycket vanliga enkelstugeplanen, med stuga, förstuga och kammare. Men stugan ger ett ålderdomligt intryck eftersom den saknar separat kök. Rummet innanför förstugan består endast av en oinredd kammare.

Vi har tagit prover på timret och fått resultatet att timret till stugan fälldes under vintern 1754/55. Uppenbarligen var den här ålderdomliga hustypen fortfarande vanlig och i bruk vid mitten av 1700-talet. Dateringen är viktig, eftersom endast ett fåtal av de här husen finns bevarade idag och mycket få är daterade.

Kvarteret Båtsmannen ligger mellan Södra Rännevallen och Backegatan. Kvarteret utgjorde platsen för senmedeltidens grop och plank, det gamla försvarsverket, som påträffats vid några arkeologiska undersökningar. Backegatan och Gropgatan var gatorna alldeles innanför befästningsplanket, medan Rännevallen var gatan utanför – jämför Prästgatan respektive Öster- och Västerlånggatorna i Stockholm.

Karta över Vadstena 1705 med stugans placering i sydöstra hörnet.

Kvarteret utgjorde den yttersta utposten mot tullstaket som tillkom i början av 1600-talet. Utanför staketet vidtog kålgårdar och stadens jordar. I kvarteret Båtsmannens västra del, på tomten 164, finns på 1705 års karta åtta små stugor, båtsmansstugor, uppförda för båtsmän inom indelningsverket. Dessa stugor omfattade bara ett enda rum, med gavel mot Backegatan och ingång från sidan.

En typritning för de här båtsmansstugorna finns fortfarande bevarad. De små enrumshusen var 6,3 meter långa och 4,5 meter breda. Stugan på Södra Rännevallen är däremot lite större med förstuga och liten kammare. Men det är fråga om samma byggnadsstil, med lågt tak och fönster bara i gaveln.

Båtsmansstugorna på tomt 164 i kv Båtsmannen, ritning av lantmätaren Jacob Wallberg 1730. Efter Göran Söderström red 2000 Vadstena 600 år, s 556.

Tomterna i kvarteret Båtsmannen finns förtecknade på 1705 års karta. Tomt 157 mot Rännevallen beskrivs som en grästomt ägd av borgmästaren Swen Persons arvingar. Den var således obebyggd i början av 1700-talet. Flera av de övriga tomterna var bebyggda med hus utmed Backegatan.

Första gången tomterna finns med i mantalslängderna är 1753. Då står fänriken Schultz som ägare av tomterna 157 och 158. Han står angiven som gratialist. Det passar ju bra med den dendrokronologiska dateringen av vår stuga. Men frågan är om den verkligen ligger på sin ursprungliga plats? Alla andra bebyggda tomter var vid den här tiden vända mot Backegatan. Tomterna 157 och 158 har samma ägare ända fram till 1791. Kanske låg stugan ursprungligen på tomt 158 mot norr?

I början av 1800-talet ägdes den lilla stugan av Brita Bengtsdotter Åberg. Hon verkar vara en mycket speciell kvinna med ett intressant levnadsöde. Hon var född i Strå 1762 och benämns i mantalslängderna som piga. Hon verkar under många år bo tillsammans med en gammal kvinna, änkan Gellzén, på tomten 158 mot Backegatan. Från 1818 antecknas istället att stugan ligger på tomt 157 mot Rännevallen. Är det då som stugan flyttades?

Vid samma tid verkar Britas status ha ökat. Från att ha kallats piga benämns hon från 1830-talet som ”jungfru”, en titel som innebär att hon var ogift men med högre anseende. Och i mantalslängderna har det fogats till följande kommentar: ” erhöll 1816 Kungliga Sällskapet Pro Patrias stora belöningsmedalj. Pro Patria är ett kungligt sällskap som är känt sedan 1766 för att stödja omsorgen om barn och ungdomar, samt att utdela ”förtjänstmedaljer som belöning för framstående insatser främst inom de sociala, medicinska, humanitära eller kulturella områden”.

I skrivande stund vet vi inte riktigt varför pigan Brita Bengtsdotter Åberg fick en så fin utmärkelse år 1816. Men kanske hänger flytten av stugan ihop med att hon fick större ekonomiska möjligheter? Brita avled 1841. Vi hoppas kunna återkomma med mer information om hennes levnadsöde.

Göran Tagesson

Tack till Föreningen Gamla Vadstena för foton.

Bo i marginalen – ett gårdshus med historia i Vadstena

Skrivet av Göran Tagesson den . Postad i Hus, Okategoriserade.

Bakom Storgatans slutna fasader, inne på gården döljer sig ett stycke socialhistoria. Det lilla röda gårdshuset har länge sovit en törnrosasömn – skruttigt och oansenligt. Huset byggdes som ekonomibyggnad på 1760-talet och var på 1800-talet slitet och förfallet efter en tid som rökeri. Men istället för att riva huset kom det att repareras och istället inrättades här två små lägenheter någon gång vid förra sekelskiftet.

Inredningen med enkla material, återanvända fönster och dörrar, och säkert dålig bostadskomfort med illa dolda rötskador, är ett unikt vittnesbörd om ett Sverige för inte så längesedan. Det mesta av de förfallna äldre husen i Sverige har rensats bort som en del av ett Fattig-Sverige vi inte vill kännas vid. På så sätt har ett viktigt kulturarv, en påminnelse om ett inte så avlägset förflutet, gått förlorat. I fallet med gårdshuset i centrala Vadstena har fastighetsägaren istället tagit det unika beslutet att vårda och bevara huset.

Gårdshuset i kv Nunnan, ett stenkast från Stora torget, var i stort förfall när vi genomförde undersökningen sensommaren 2025. Foto Göran Tagesson.

Gården är en av Vadstenas mer välkända. Den kallas idag Mårten Ulfssons gård, efter den äldst kände ägaren, rådman på 1500-talet. Mot gatans idag slutna fasader kan vi ana tjocka stenmurar hörande till två gavelvända stenhus. Under lång tid bestod den nuvarande gården av två tomter (67 och 68) och de två stenhusen låg på var sin tomt. Mellan husen fanns ett portlider i tomtgränsen, som idag fortfarande är inbyggt i byggnaden och försedd med en vacker stenportal.

Gårdshuset utgjorde en del av en ekonomilänga utmed tomtgränsen, som i övrigt omfattade en rad hus. Foto mot norr, Nordiska museet 1932.

De båda tomterna förenades på 1700-talet.  Genom förra årets byggnadsarkeologiska undersökning och en mängd dendrokronologiska prover har vi nu kunnat konstatera husets byggnadstid till 1760-talet. Under äldsta tid utgjorde huset en rektangulärt timrad byggnad och var en del av den ekonomilänga som sannolikt byggdes vid samma tid utmed ena tomtgränsen. Merparten av de här husen stod kvar fram till 1930-talet, bara vårt gårdshus kom att överleva.

Ekonomilängan utmed tomtgränsen sedd mot söder, i bakgrunden stora huset mot Storgatan där vi kan ana portlidret och de två äldre stenhusen. Foto Föreningen Gamla Vadstena.

Våra undersökningar visar att huset renoverades på 1810-talet. Redan efter femtio år var syllstockarna uppruttna och behövde bytas. I övervåningen har en större öppning byggts igen med resvirke daterat till 1810-talet. Möjligen har den äldre öppningen fungerat som passage in till de andra ekonomibyggnaderna. Vid det här tillfället satte man istället in en riktig dörr och en ny trappa har byggts från gården. Kanske har det inrättats en enkel bostadslägenhet på övervåningen?

I gårdshusets bottenvåningen finns den här dörren med beslag och utformning som skvallrar om en äldre datering till kanske 1600- eller 1700-tal. Dörren är ursprungligen en återanvänd innerdörr som leder till den nya trappa som sattes in på 1810-talet. Foto Göran Tagesson.

Genom det skriftliga källmaterialet vet vi en hel del om ägare och boende. Huset har byggts under borgaren Gabriel Bromanders tid som ägare. Den senare ombyggnationen gjordes när rådmannen och handelsmannen Magnus Lundström på 1810-talet. Under hans tid fanns här ett stort hushåll med mycket tjänstefolk, men de har säkert bott i stora huset mot gatan. På gården bodde ytterligare flera små hushåll, tre änkor med var sin piga, en kvinna med sin piga samt rådman Carl Zetterbaum. Det är oklart om det var någon av dessa som flyttade in i den enkla lägenheten på övervåningen eller om det istället inreddes som drängkammare.

Mattias Hallgren, timmerman och byggnadsforskare, visar upp en av flera borrkärnor som vi plockar ut från timmerstommen och sedan låter datera på laboratoriet i Lund. Foto Göran Tagesson.

1842 förvärvades gården av fanjunkaren och källarmästaren Per Gustaf Boström från Finspång, som här bedrev krog och etablissemang under namnet Hotel Finspong. Hans son Gustaf Fredrik Boström drev sedan verksamheten vidare till 1800-talets slut. Under denna tid är antalet boende och antalet hushåll/hyresgäster mycket stort. På 1890-talet såldes gården och fungerade som skola och föreningslokal. 1909 inköptes gården av Frälsningsarmén. Idag finns här Vadstena Nya teater.

Övervåningen i gårdshuset under renovering. Det gamla bjälklaget har gett vika pga svåra rötskador i väggen och under många år lutade huset betänkligt. Foto Göran Tagesson.

Gårdshuset kom att byggas om och inredas till två lägenheter någon gång under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Dessvärre har vi inga dendrodateringar eller andra uppgifter om när denna ombyggnad genomfördes. Arbetet gjordes efter att huset fått stora skador i timmerstommen. Vi har kunnat konstatera omfattande rötskador i framför allt den östra väggen. Bjälklagen och väggen har nästan kollapsat. Arkitekten Per Rydberg, som leder renoveringen av huset, menar att skadorna uppkommit genom vattenbegjutning av den rökugn som fortfarande finns bevarad i huset. Kanske fungerade huset som ett rökeri under en period?

I husets bottenvåning finns fortfarande inredningen kvar i den lilla lägenheten. Här köket med vedspis, skåp och skafferi. Foto Göran Tagesson.

Det är ett viktigt beslut som fastighetsägaren tagit genom att låta renovera huset istället för att rivas eller lyxsaneras. Och förstås att låta oss genomföra undersökningen. Renoveringen har varsamt genomförts av Johan Karlsson (Bondorlunda Byggnadsvård), som också hjälpt oss i samband med undersökningen. Stort tack till alla inblandade.

Om ni har minnen eller andra berättelser kring huset och dess invånare, maila goran.tagesson@hist.uu.se

Göran Tagesson

Bygga hus på 1700-talet – om domprosten och biskopen som byggherrar

Skrivet av Göran Tagesson den . Postad i Hus.

Hur byggde man husen i Linköping på 1700-talet? Domprostens och biskopens nya hus byggdes visserligen inom ett decennium, men byggnadssättet skiljer sig avsevärt åt. Linköping brukar ju traditionellt beskrivas som en sömnig och stillastående stad. Här framträder snarast bilden av en stad där gamla byggnadsprocesser möter nya arkitekturideal och nya bostadsvanor. Men också nya roller för byggare och byggherrar.

Domprostens nya hus i Linköping, Rhyzeliusgården. Det var detta hus som domprosten Rhyzelius lät bygga 1723. Foto Eva Nyström Tagesson.

Tidigare har vi berättat om de nya husen på Rhyzeliusgården i Linköping. Domprosten Andreas Rhyzelius har lämnat efter sig en mycket omfattande beskrivning av byggnadsarbetet på domprostgården på 1720-talet. Hans motiv för detta verkar både ha rört sig om att ge en detaljerad beskrivning av allt han lagt ut ur egen ficka.

Mellan raderna märker vi även en stolthet och kanske skryt över hans egen driftighet. När han tillträdde tjänsten som domprost 1720 var gården i ett eländigt tillstånd. Han beskriver de gamla byggnaderna så ingående att vi samtidigt får en tämligen god bild av 1600-talets byggnadssätt, något vi återkommer till.

Domprosten Andreas Olavi Rhyzelius. Han föddes 1677 i Od i Västergötland och blev 1720 domprost i Linköping. 1723 kunde familjen flytta in i det nybyggda huset. Wikicommons.

Den 13 maj 1723 satte arbetet igång. Första veckan ägnades åt att riva ner den gamla byggnaden. Man verkar ha gått varsamt fram och tagit hand om allt material som kunde återanvändas. Några år senare har domprosten varit på auktion på biskopsgården och köpt in en gammal byggnad, där bräder och annat återanvänts när han skulle bygga sin badstuga.

Rhyzeliusgården renoverades i början av 1970-talet. Då blev husets byggnadsteknik med knuttimrade timmerstockar synligt. Foto Östergötlands museums arkiv.

Den 20 maj 1723 lades grunden ut till det nya bostadshuset. Här har domprosten själv varit inblandad, han berättar att han lade ut grundstenarna ”efter min ritning”. Det här momentet är förstås avgörande, det var nu som husets storlek och planlösning bestämdes. Det verkar således som att det är Rhyzelius själv som har bestämt att huset ska ha den moderna planlösningen med sexdelad plan, bredare mittenparti och två kammare på båda sidorna, en salsplan.

Huset byggdes i traditionell knuttimringsteknik. Domprosten berättar att inte mindre än 14 timmerkarlar högg upp 21 stockvarv, inklusive taklag och brädslagning. Detta var klart efter sju veckors arbete och därefter vidtog murningsarbeten.

Rhyzeliusgårdens huvudbyggnad från 1723. Vid renoveringen i början av 1970-talet togs denna bild som visar på den stora spisen i köket. Östergötlands museums arkiv.

Huset verkar ha stått klart redan i slutet av juli. Under hösten vidtog inredningsarbeten, med fönsterglas, rödfärgning och väggfasta klädesskåp. Förutom köksspis och andra eldstäder uppmurades även två kakelugnar, en i sovrummet och en i barnkammaren. Här i domprostgården har uppenbarligen hans barn bott i eget, uppvärmt rum!

Den 8 november 1723 var det dags att flytta in i det nya huset. Under den följande tiden har arbetet fortsatt med måleriarbeten. Då tillkom de fina takmålningar, som delvis fortfarande finns bevarade och som vi ska återkomma till senare.

Ett av de målade taken i Rhyzeliusgårdens huvudbyggnad. Takmålningarna bekostades själv av Andreas Rhyzelius. Under 1700-talet blev det vanligare med målade tak i de finare husen. Här finns bilder och moraliska sentenser. Foto Göran Tagesson.

De som arbetade med huset bestod av många olika yrkeskategorier; timmerkarlar, glasmästare, murare, snickare, smeder, rödfärgare, kakelugnsmakare och målare. De arbetade på ackord under ledning av en byggmästare. Material har levererats av sockenborna som var skyldiga att göra dagsverken i form av transporter och material. Det var också lands- och stadsförsamlingarna som skulle stå för kostnaderna för nybygget.

Men Rhyzelius har också själv (eller rättare sagt hans hustru och husfolk) stått för en traditionell förplägnad i form av ”bröd, öl och brennewin” för de månghundrade personer som gjord dagsverken. Timmerkarlarna fick också frukost, aftonvard och så mycket spisöl, som de ”behöfde och hafwa wille”.

Här ser vi alltså att domprosten behållit en gammal tradition där byggherren består arbetarna med mat och dryck under arbetet, något som utgör en naturlig del av lönen. Det är ett traditionellt, kollektivistiskt arbetssätt som länge utgjort grunden för ett folkligt husbyggande.

Biskopsgården i Linköping enligt ett äldre kolorerat vykort. Bild Linköping.

För arbetet med biskopsgården på 1730-talet anlitades däremot professionella byggmästare som byggde efter arkitektritning av Carl Hårleman och med byggherren på lagom avstånd. Inför byggnationen tog man in kostnadsförslag från slottsmurmästaren i Stockholm, men förslaget var alldeles för dyrt. Istället gick budet till murmästaren Gotfried Hegewald i Norrköping, som kom att leda arbetet, tillsammans med bröderna Petter och Samuel Berg från Norrköping.

Det nya biskopshuset är således också en nymodighet genom att det är arkitektritat och byggt av professionella byggmästare och byggnadsarbetare. Det är byggt i sten med spritputs, till skillnad från domprostgårdens mer traditionella byggnadssätt.

Du kan läsa mer om detta i följande artikel. 

Bilden i vinjetten är hämtad från Lorenzo Magalottis resa i Sverige 1674 och visar på timring av ett större hus. Byggnadssättet och arbetsorganisationen ger en bild av hur arbetet på domprostgården kan ha sett ut, men har alltså ingenting med huset i Linköping att göra.

Göran Tagesson

De tyska vävarnas hus och kakelugnar – vantmakeriet i Jönköping

Skrivet av Göran Tagesson den . Postad i Hus.

År 1620 var byggnadsarbetena i full gång i Jönköping. Beslutet att flytta staden från västra sidan Munksjön till den sanka landtungan söder om Vätternstranden hade tagits några år innan och nu hade förberedelsearbetena gett synliga resultat. Storgatan, den gamla landsvägen utgjorde huvudgata, med plats för borgarnas tomter. Vid Hovrättstorget fanns plats för rådhus och så småningom hovrättens byggnad.

Sydöst om torget byggdes bostäder till det nyinrättade vantmakeriet. Vid länsmuseets stora undersökningar här för snart 40 år sedan kunde vävarnas bostäder dokumenteras. Och här hittade arkeologerna märkliga fynd – både av kakelugnar av finaste slag och unika byggnader, som verkar helt sakna sitt motstycke.

Ett av de fina kaklen från Tyska maden, med en biblisk scen med Isaks offer. Foto Jönköpings läns museum.

År 1988 genomfördes en av de största arkeologiska undersökningarna i Jönköping i kvarteret Dolken öster om Museigatan. Området kallades Tyska maden, platsen för vantmakeriet och de tyska vävarnas bostäder och arbetsplatser.

Vantmakeriet var ett faktori som producerade tyg till den svenska armén. Arbetskraften rekryterades i form av hantverkare från norra Tyskland – mästare med familjer och lärlingar, totalt 150 personer. Men faktoriet hade problem med att färdigställa bostäderna inför arbetsfolkets ankomst och det verkar som om husen har byggts i all hast. Det är dessa bostäder som grävdes fram vid länsmuseets undersökning.

Jönköping 1696 med Tyska maden och undersökningen i kv Dolken med de tyska vävarnas gårdar. Efter Tagesson 2014.

Den kände borgmästaren Peder Gudmundsson var en av de ledande i faktoriet och senare under 1620-talet stod han som ensam ägare. Han bodde själv på en av de stora stadsgårdarna vid torget, alltså ett stenkast från faktoriet. Men redan under 1640-talet dalade konjunkturen och problemen hopade sig. Efter borgmästarens död 1655 upplöstes vantmakeriet och hantverkarna fortsatte som fria hantverkare.

Ett av de tyska vävarnas hus (A30) i Tyska maden, kv Dolken. Efter Stibéus 2008:43.

Vävarnas gårdar byggdes på båda sidor om Skillnadsgränd. Husen har lite olika utformning. Vi känner igen typiska Jönköpingshus med ett uppvärmt mittenrum och två ouppvärmda rum på vardera sidan, en vanlig modell som påträffats vid flera andra undersökningar.

Planritning över Tyska maden, en del av de tyska vävarnas gårdar. Efter Stibéus 2008 och Tagesson 2014.

Men vi hittar också flera hus av ett mycket ovanligt slag. Det rör sig om stora kvadratiska hus (9×9 meter stora) med en speciell planlösning. Husen har ett stort rum med en stor spis och två små ouppvärmda rum. Här finns flera märkligheter. Ingången är placerad invid spisen, något som är mycket sällsynt. Och på spisfundamentet fanns plats för kakelugnar. I några fall finns spår av både öppen spis och kakelugnsfundament.

Hus från Tyska maden, kv Dolken (A19). Efter Stibéus 2008:55.

Längst i söder finns fyra tomter, identiskt lika och med fyra kvadratiska hus. De har placerats spegelvända mot varandra. Från gatan leder en liten passage in till husens ingång. Det är tydligt att de anpassats efter varandra och planerats samtidigt. Från grävningen finns flera dendrokronologiska dateringar som pekar på att de här husen just byggts 1620 och alltså uppförts för de tyska vävarna.

Detaljförstoring fyra av de märkliga kvadratiska husen, med stort rum och trägolv, ingång invid spisfundamentet. Efter Stibéus 2008 och Tagesson 2014.


Husen ligger alla mycket tätt på de här tomterna. Det är tydligt att de byggts i ett skede och inte är resultat av senare förtätning. De äldsta tomterna saknar spår av odling. Det verkar som om de här husen har byggts för familjer som jobbar heltid med vävning och inte har tid med annat. Sannolikt har alla i hushållet varit involverade i produktionen.

Kakelmotiv med Lübecks stadsvapen. Foto Jönköpings läns museum.

Som vi berättat tidigare är det från den här grävningen som det fina kaklet påträffats. Fynden pekar på att i det närmaste samtliga av vävarnas hus har haft kakelugnar. Vävarna har uppenbarligen haft behov av ljuset från den öppna eldstaden, men samtidigt önskat den goda värmen från kakelugnen. Det är en ovanlig kombination, men finns exempelvis på Skokloster.

Annika Jeppssons renritning av kakelmotivet med Lübecks stadsvapen.

Vi har tidigare berättat om att arkeologen Annika Jeppsson jobbar med att dokumentera det här fina materialet. De många fynden av exklusivt figurkakel har länge förbryllat oss. De har hög kvalitet och flera av motiven påminner om tyska förebilder. Här finns till exempel ett motiv med Lübecks stadsvapen. Vi hittar också bibliska motiv. De här kakeltyperna hittar vi på andra grävningar i Jönköping, bland annat på borgmästare Peder Gudmundssons gård vid torget. Som vi tidigare berättat visar nya fynd från länsmuseets grävningar i kv Domstolen att kaklet är tillverkat lokalt i Jönköping.

Läs mer om detta i denna artikel.

Tack till Susanne Nordström, Jönköpings läns museum för hjälp med fotona. .

Göran Tagesson

Domprostens nya hus – Rhyzeliusgården i Linköping

Skrivet av Göran Tagesson den . Postad i Hus.

Ett decennium innan den nya biskopsgården uppfördes byggdes även nytt på den närbelägna domprostgården. Andreas Rhyzelius flyttade in här 1720, till en gård med medeltida anor och mycket förfallna och ålderdomliga hus.

De nya husen från 1723 och 1725 ligger mitt i Linköping och är ett fint exempel på hur 1700-talets nya bostadsideal gestaltades. Huvudbyggnaden har en sexdelad plan, med bred förstuga och sal i mitten. De andra rummen rymde kök, kammare, sovrum och barnkammare. På gården byggde domprosten också en lång rad andra hus. Följ med på en rundvandring i en av Linköpings mer välbyggda stadsgårdar. 

Linköpings gamla domprostgård, huvudbyggnaden från 1723 i vinterskrud.

När Andreas Rhyzelius kom till Linköping 1720 för att tillträda tjänsten som domprost flyttade han in i domprostgården. Hans företrädare Thomas Ihre hade gått bort samma år, men dennes familj, med änkan Brita Steuchia och barnen bodde sannolikt kvar en tid.

Han uppmanades att fria till den gamle domprostens dotter Catharina, något han först ville undvika, eftersom han var hela 23 år äldre. De gifte sig dock i januari 1721. Det är förstås svårt att veta i efterhand hur deras liv kom att bli, men han har uttryckt sig med stor uppskattning om sin unga hustru.

Och war thenna min k. brud icke allenast til skapnaden
dägelig och til kroppen aldeles karsk och sund, vtan ock i sinne,
tal, åtbörder, gerning och omgänge dygdig, kysk, höfwisk, snäll,
liuflig och behagelig. Therföre erkende, prisade och älskade henne
alle i hela landet, höge och låge. Och ingen fann bätter them
thertil hafwa skiäl, grund och sanning än jag, som kom af Guds
stora nåd emot mig at lefwa med henne vti ett i alla motto
förnögeligt och wälsignadt ägtenskap.

Rhyzelius skriver att gamla domprostgården bestod av två hus. I söder fanns den stora sätesbyggnaden, som omfattade ”en stor stuga med tvenne framkammare och ett kök, samt förstuga”. Det är fråga om en byggnadstyp som brukar kallas ”framkammarstuga” och var vanlig på prästgårdar och officersboställen under 1600-talet.

Vi vet att det här bostadshuset byggdes på 1610-talet och var alltså mer än hundra år gammalt när Rhyzelius flyttade in. På gårdens östra sida (där huvudbyggnaden står idag) fanns ytterligare en byggnad som bestod av en stor sal och en liten förstugukammare. Han skriver att den var ”för sin ofantlighet till nästan ingenting gagnelig, utan att göra stora bröllop uti” och det var där han firade bröllop med Catharina Ihre.

Rhyzeliusgården från luften, med det medeltida stenhuset, där bakom huvudbyggnaden från 1723 och till höger kaplanshuset från 1725. Foto Bild i Linköping.

De nya husen byggdes 1723 och 1725. Rhyzelius verkar ju ha varit mycket engagerad i bygget. Den nya sätesbyggnaden är fortfarande bevarad. Den har en sexdelad plan, med bredare mittparti med en bred och grund förstuga samt en stor sal. På vänstra sidan fanns två kammare och till höger ett kök och en kammare.

Den andra våningen har samma planlösning men saknar kök, vilket tyder på att huset byggdes för ett hushåll. Rhyzelius beskriver att det fanns separat sovrum och en barnkammare, och att båda dessa rum hade en kakelugn. Vi får förmoda att de övriga rummen hade öppna eldstäder.

Rhyzeliusgårdens huvudbyggnad från 1723. Uppmätning 1920-talet. Trots sentida ombyggnader kan vi ana den ursprungliga planlösningen med brett mittparti med bred förstuga och stor sal, samt kammare och kök på ömse sidor. Östergötlands museums arkiv.

Den här typen av planlösningar blev allt vanligare vid den här tiden, särskilt som prästgårdar och officersboställen. I Linköping finns ett stort antal hus kända med liknande planlösning. Den hittills äldsta är den s k Skolmästaregården, tidigare på Storgatan och numera i Gamla Linköping. Den har nyligen dendrodaterats till 1697, vilket betyder att den här typen av hus började bli vanliga som elithus redan före stadsbranden 1700, se tidigare blogginlägg.

Rhyzeliusgårdens kök med bevarad ugn och spis.

Det södra huset byggdes 1725 med sexdelad plan och omfattade visthus och skafferi, mjölkestuga, kök med spis och ugn samt ”bakarestuga”. I övervåningen fanns kammare med kakelugn, i den ena skulle kaplanen, hjälpprästen ha sin bostad. Denne hade alltså ett eget rum, men utan kök, eftersom han utgjorde en del av hushållet och åt med domprostfamiljen.

Rhyzeliusgårdens södra byggnad från 1725 som inrymde visthus, skafferi, mjölkestuga, bagarestuga och bostadsrum för hjälpprästen, kaplanen.

Utifrån Rhyzelius beskrivning får vi också en god bild av de andra husen på gården. I söder byggdes ett brygghus med stor, välmurad bryggugn, med hål för brygg- och brännepanna och i rummet innanför en välvd ugn med kölna (torkrum för kött, fisk, malt eller spannmål). Intill detta byggdes också en badstuga med ”ugn, lawa och ifrå-blandad badstugukammare”.

Uppgiften är väldigt intressant. Badstugor var vanliga i städerna under medeltiden, men har ansetts som sällsynta under tidigmodern tid. Den sista offentliga badstugan stängdes 1725. Man har menat att uppgifter om badstugor egentligen användes för torkning och mältning. Men eftersom vi här har uppgifter om både badstuga och brygghus verkar det rimligt att badstugan verkligen var avsedd för bastubad.

Rhyzeliusgårdens södra byggnad från 1725, planuppmätning 1920-talet, där den gamla sexrumsplanen anas trots senare ombyggnationer. Östergötlands museums arkiv.

År 1737 fortsatte Rhyzelius utbyggnaden av gården med en ny länga med dräng- och gästkammare, vagnhus och vedhus på norra delen, dvs ungefär där Kungsgatan idag går fram. Det gamla medeltida stenhuset renoverade samtidigt och kom att användas som mjölbod på bottenvåningen, ”köttbod eller wisterhus” på övervåningen och på vinden plats för spannmål. På gårdens västra sida byggdes också hemlighus, höns- och kalkonhus och trädgård och kryddgård med plank. 

Norr om nuvarande Kungsgatan fanns ladugårdsdelen, om omfattade ”fä- och fårehus, tvenne stall, ett svinhus, en lada västan och en nordan på ladugården”. Domprostgården låg ju i stadens norra del, i direkt anslutning till stadens jordar och bedrev jordbruk, något vi kommer återkomma till.

Du kan läsa mer om detta i följande artikel. 

Göran Tagesson

Vinjetten foto av Eva Nyström Tagesson

Kakelfynd och kakelugnar i Jönköping

Skrivet av Göran Tagesson den . Postad i Hus.

För en tid sedan var vi tillbaka på Jönköpings läns museum för att studera kakelfynd från 1600-talets Jönköping. Vi har samarbetet i mer än 15 år med detta fascinerande fyndmaterial. Våra inventeringar omfattar alla uppgrävda fynd av kakel från kakelugnar i städerna Kalmar, Linköping, Norrköping och Jönköping. Kakel från tiden före sekelskiftet 1700 har reliefdekor i form av växtornamentik, allegoriska figurer, bilder från bibliska historien och även porträttbilder. De olika kakelmotiven fick stor spridning i städerna och i de mer förmögna hemmen. Genom att studera motivtypernas spridning inom och mellan städerna hoppas vi få en bättre förståelse för hur den här nya uppvärmningstekniken spreds och användes.

Att dokumentera kakelmotiven innebär att samtidigt tolka bildmotivet och skapa en mer eller mindre komplett version av ofta mindre skärvor.

Våra inventeringar bygger på att det finns en stor mängd och variation med kakelmotiv. För varje enskilt motiv har kaklet formats och pressats i en specifik form och därefter glaserats och bränts. Vårt intresse väcktes i samband med de arkeologiska undersökningarna i kv Gesällen i Kalmar 2012 när vi hittade en nedmonterad kakelugn. Den visade sig vara helt komplett och kunde pusslas ihop till en hel kakelugn (mer om detta i senare inlägg). Varje enskild kakelugn består av en mängd olika kakelmotiv. Genom att typbestämma kakelmotiven kan vi också jämföra spridningen av kakel inom olika stadsdelar och mellan städerna, för att bättre förstå hur denna nya, bekväma innovation spreds.

Stiligt kakelmotiv med två enhörningar.

Vår inventering genomfördes för mer än tio år sedan, men vi har fortfarande en del jobb att göra inom HASP-projektet. Dels har vi kompletterat inventeringen med nya grävningsmaterial från Norrköping. Dels har Annika börjat dokumentera och rita de bäst bevarade motivtyperna i Jönköping. Hon gör först en teckning utifrån de olika kakelfragmenten för att få en så komplett bild av motivtypen som möjligt. Därefter gör hon en renritning i tusch. Det är inte så många som idag behärskar den här analoga tekniken. Annikas arbeta är mödosamt och tar lång tid, men är nödvändigt för att fånga motivens alla detaljer. Det blir samtidigt ett sätt att analysera och rekonstruera motivtyperna utifrån många olika skärvor.

Från Jönköping finns mer än hundra olika motivtyper dokumenterade. Det finaste fyndmaterialet kommer från de stora grävningarna i kv Dolken 1988, invid Hovrättstorget. Här hittades en mängd välbevarade kakel, med olika motiv som föreställer bibliska motiv. Fyndplatsen kallades Tyska maden och byggdes för vantmakeriet år 1620, ett faktori för tillverkning av tyger för arméns behov. I det skriftliga materialet går det att i detalj följa arbetet med att iordningställa bostäder till vävare som lockades till staden från Lübeck och flera andra tyska städer.

Fint kakel med ett gotiskt fönster

Mästarfamiljernas stora, kvadratiska hus har varit kombinerade bostäder och arbetsplatser, med plats för vävstolar. De öppna spisarna har varit kombinerade med kakelugnar, för att både erbjuda ljus från eldstaden för arbetet och behaglig uppvärmning från kakelugnarna. Den här kombinationen av olika uppvärmningskällor är ovanlig men finns till exempel i Skokloster. Och det är alltså från dessa kombinerade verkstäder och bostäder vi hittar de allra tidigaste och finaste exemplen på kakelugnar i Jönköping.

Ett kakelmotiv som sannolikt föreställer Lübecks stadsvapen. Senare ska Annika tuscha och renrita motivet.

Motiven från kv Dolken består av furstebilder efter tyska förlagor, men också fina geometriska mönster. Några kakelmotiv framställer bibliska motiv, såsom Abrahams offer. Vi kan tydligt se Abraham i full färd med att offra sin son Isak, men som blir i sista stund hejdad av Gud Fader i kaklets ovandel. Ett annat motiv framställer en kvinnofigur, ett annat ett gotiskt fönster. Ytterligare ett motiv som Annika är i full färd med att dokumentera framställer två enhörningar vända mot varandra. Ännu ett fascinerande motiv framställer en örn med två huvuden, något vi tidigare förknippat med Lübecks stadsvapen.

Tidigare trodde vi att dessa motivtyper togs med av de tyska vävarna när de flyttade till Jönköping. Men år 2020, alltså efter det att vi var här förra gången, har kollegorna på länsmuseet gjort en fantastisk upptäckt. I kv Domstolen, öster om länsmuseet, men ett stenkast från kv Dolken, hittades och dokumenterades ett krukmakeri, där även kakel har tillverkats. Vi kan nu konstatera att de kakel som vi dokumenterar faktiskt har tillverkats lokalt i Jönköping, men i flera fall efter förebild från Tyskland. En av våra frågeställningar har genom den här upptäckten kunnat belysas närmare.

Göran Tagesson och Annika Jeppsson

Biskopsgården i Linköping – Carl Hårlemans mästerverk

Skrivet av Göran Tagesson den . Postad i Hus.

Det är en smärre sensation att Linköpingsbiskopen redan på 1730-talet kunde låta bygga den här supermoderna byggnaden. Det har länge rått förvirring om vem som gjorde ritningarna till huset. Att det är tidens främste arkitekt Carl Hårleman stod dock klart redan för fyrtio år sedan genom Werner Pursches forskning. Först nu, genom vår forskning kring hus och byggande i Linköping under 1700-talet, börjar vi kunna förstå vidden av hans upptäckt.

Linköping i början av 1700-talet var inte direkt någon munter plats. Stora delar av centrum hade lagts i aska vid den stora branden i januari 1700. Det pågående Stora nordiska kriget medförde dyrtid och elände. Och 1710–11 slog pesten till med full kraft. Biskopen hade alltsedan slutet av 1500-talet haft sin bostad på Ågatan, men den var stadd i starkt förfall. Vid upprepade husesyner i början av 1700-talet omvittnas förfallet. Någonting behövde göras.

När den nye biskopen Eric Benzelius kom till Linköping 1731 visade sig den gamla biskopsgården vara helt obeboelig, underhållet eftersatt och eldstäderna obrukbara. Arbetet med att bygga ett nytt hus påbörjades och biskopen fick draghjälp från landshövdingen Eric Ehrencrona, som hade värdefulla kontakter. Uppdraget att rita det nya huset gick till Carl Hårleman, tidens ledande arkitekt. Hans ritning på ett tvåvåningshus finns fortfarande bevarat i Riksarkivet i Vadstena. Men vad är det då som är så märkvärdigt med detta?

Carl Hårleman 1700-1753, arkitekt och överintendent. Upphovsman till Linköpings biskopsgård. Wikimedia commons.

Carl Hårleman är vår främste arkitekt under 1700-talets första hälft. Han fick sin grundläggande utbildning i Stockholm, men fortsatte sin utbildning i Paris under stora delar av 1720-talet. År 1727 kallades han hem av Nicodemus Tessin d y, den ledande arkitekten vid slottsbygget i Stockholm. När Tessin inte långt därefter avled fick Hårleman ansvaret för det fortsatta arbetet på slottet. Snart strömmade anbuden till och Hårlemans verksamhet ökade lavinartat – han blev arkitekten på modet. Vi kan fortfarande besöka hans mästerverk i Stockholms slott, Svartsjö slott, Svindersvik, ärkebiskopsgården och konsistoriebyggnaden i Uppsala, Holmentornet i Norrköping, Mauritzberg, Övedskloster…

Carl Hårlemans ritning till den nya biskopshuset i Linköping 1734. Riksarkivet Vadstena.

Hårlemans stil kom för alltid att förändras när han lyckades frigöra sig från alla uppdragen och komma iväg på sin andra Parisresa 1731–32. Under de här åren slog en helt ny arkitekturstil igenom. Rokokon har nämnts som den enda riktigt självständiga stilen i Europa sedan antiken, en ny stil med friare dekorationer och bekvämare inredningsideal. Hårleman återvände till Sverige full av idéer och intryck och kom att revolutionera både arkitektur och inredningsideal i Sverige.

Och det är alltså efter sin andra, så betydelsefulla resa till Paris som han gör ritningen till Linköpings nya biskopshus. Ritningen visar ett tvåvåningshus med rusticeringar i bottenvåning och hörnen, dvs kalkputsen imiterar stenfasader. Mittpartiet skjuter fram och markerar ingången (en s k mittrisalit). Här finns stora likheter med flera av hans byggnader i Uppsala, till exempel konsistoriehuset och ärkebiskopens hus.

Linköpings biskopsgård, vykort tidigt 1900-tal. Bild Linköping.

Interiören är mycket modern för sin tid. Under den här perioden byggdes elithusen vanligen som små herrgårdar, med sexdelad plan och bredare mittenparti (s k salsplanshus eller karolinerplan). Det nya biskopshuset har fått en större planlösning, med fyra rum i fil. Vad som är riktigt revolutionerande är att planlösningen inte är helt symmetrisk. Den stora salen i båda våningarna har förskjutits för att därmed ge större plats åt biskopens privata rum. Det här är nånting som blev vanligare senare under 1700-talet, vi hittar samma planlösning i Lambohovs herrgård. Men 1734 var detta helt revolutionerande.

Linköpings biskopsgård, vykort tidigt 1900-tal. Bild Linköping.

På ritningen har arkitekten beskrivit rummens funktion. Biskopsgården är ju en kombinerad bostad och representationbyggnad, precis som det fortfarande är idag. Den ena salen ska användas för konsistoriets (domkapitlets) sammanträden, här fanns även utrymme för arkiv. Biskopens privata svit består av sovrum, arbetsrum, garderob etc. Funktionella rum som kök och trapphus är belägna in mot gården, medan de finare rummen är placerade mot söder, mot gatan.

Av största intresse är överstrykningarna på ritningen. Någon har ändrat rummens funktion, till och med vid flera tillfällen. Från början skulle domkapitlets rum ligga på bottenvåningen och biskopens privata rum på övervåningen. Istället har någon, kanske biskopen själv, ändrat ordningen, så att konsistoriet skulle sammanträda på övervåningen in mot gården, medan biskopens arbetsrum placerats i söder mot gatan. Att det gick att ändra på ordningen visar på stort mått av flexibilitet i den nya planlösningen. 

Du kan läsa mer om detta i följande artikel. 

Göran Tagesson

Se husen!

Skrivet av Göran Tagesson den . Postad i Hus.

En dag, när jag för femtielfte gången gått förbi de små röda husen vid Hunnebergsgatan i Linköping, saktar jag in stegen, viker av från gatan och går in på den lilla gården. Jag stannar upp och försöker förstå vad jag egentligen ser.

Som arkeolog har jag jobbat i flera decennier med arkeologiska lämningar. Vi arkeologer pratar om att vi har ”hittat ett hus”, men egentligen menar vi förstås att vi har identifierat en huslämning, med stensyllar, spisfundament, trasiga trägolv och – om man har tur – trösklar och träsyllar. Och ja, det är fortfarande efter alla år som arkeolog svårt att riktigt ta in vad det är jag ser framför mej. Riktiga hus, med riktiga tak, väggar och golv.

Husen på Hunnebergsgatan 5-9 var hem för flera generationer Linköpingsbor under en stor del av 1900-talet. Foto Didrik von Essen, Bild Linköping.

Hur vi kan koppla ihop de diffusa lämningarna under mark med de här riktiga husen framför mej på Hunnebergsgatan – det är vad den här bloggen och vårt forskningsprojekt handlar om. Att försöka förstå husen som hus, som både materia och plats för människors liv och kiv.

De små husen på Hunnebergsgatan 5-7-9 utgör ett unikt stycke kulturarv, en liten ö av bevarade rester av en gången tid, omgivna och överskuggade av moderna bostadshus och ett bibliotek. Här hittar vi tvåvåniga hus utmed gatan, med passager och portlider in till små innergårdar omgivna av uthus, bodar och små trädgårdar. Läs mer om gårdarna i tidigare blogginlägg.

I början av 1970-talet var husen på Hunnebergsgatan i stort förfall, men räddades undan både rivning och flytt till Gamla Linköping. Foto Östergötlands museum

Så sent som på 1930-talet kom de att uppmärksammas som ett viktigt kulturarv och ansågs representera en mycket ålderdomlig byggnadskultur. De långsmala tomterna tolkades som typiskt medeltida. Samtidigt hotades husen av rivning – de sågs som uttryck för det gamla Fattig-Sverige, som symboler för slum, elände och dåliga sanitära förhållanden. Först i början av 1970-talet kom de att räddas och renoveras.

Idag används de här husen som affärer, kontor och gallerier. Men det var inte längesen som de var bebodda.

Genom renoveringen revs samtidigt mycket av gamla tillbyggnader i form av trappor, bodar, förstugor bort, allt byggt i efterhand i dåligt material. Idag är byggnadernas stommar bevarade, men husen är tillfixade med ny panel och ombyggda till funktionsduglighet.

Och plötsligt när jag står där framför husen förstår jag. Det här jag ser framför mej är ju faktiskt bara en liten sekvens i husens långa historia. I husen finns närvaron av alla de människor som byggt, levt, älskat, gråtit, hoppats, reparerat, flyttat in och flyttat ut. Allt detta ryms i husen långa historia, deras livslopp. Ett hus är inte bara arkitektur och stil, eller timmer, sten och murbruk. Ett hus rymmer en oändlig rad med händelser. Vissa skeden har satt sina tydliga spår, medan andra är dolda och väntar på att upptäckas.

Och det är det här det hela handlar om. Att vi som arkeologer och historiker tillsammans jobbar med att återupptäcka och förstå hela husets historia, husets olika skeden och faser. Och det är det här vi vill berätta om i den här bloggen. Hur vi kan hjälpas åt att börja se husen med nya ögon och sinnen.
Den tidigare bloggen har vilat några år. Vårt arbete däremot inte.
2021 började vi jobba med det nya projektet Hus och sociala praktiker 1600-1850. Vetenskapsrådet bekostar vårt arbete. Projektet hör hemma på Historiska institutionen vid Uppsala universitet.

Göran Tagesson