Bygga hus på 1700-talet – om domprosten och biskopen som byggherrar

Hur byggde man husen i Linköping på 1700-talet? Domprostens och biskopens nya hus byggdes visserligen inom ett decennium, men byggnadssättet skiljer sig avsevärt åt. Linköping brukar ju traditionellt beskrivas som en sömnig och stillastående stad. Här framträder snarast bilden av en stad där gamla byggnadsprocesser möter nya arkitekturideal och nya bostadsvanor. Men också nya roller för byggare och byggherrar.

Tidigare har vi berättat om de nya husen på Rhyzeliusgården i Linköping. Domprosten Andreas Rhyzelius har lämnat efter sig en mycket omfattande beskrivning av byggnadsarbetet på domprostgården på 1720-talet. Hans motiv för detta verkar både ha rört sig om att ge en detaljerad beskrivning av allt han lagt ut ur egen ficka.

Mellan raderna märker vi även en stolthet och kanske skryt över hans egen driftighet. När han tillträdde tjänsten som domprost 1720 var gården i ett eländigt tillstånd. Han beskriver de gamla byggnaderna så ingående att vi samtidigt får en tämligen god bild av 1600-talets byggnadssätt, något vi återkommer till.

Den 13 maj 1723 satte arbetet igång. Första veckan ägnades åt att riva ner den gamla byggnaden. Man verkar ha gått varsamt fram och tagit hand om allt material som kunde återanvändas. Några år senare har domprosten varit på auktion på biskopsgården och köpt in en gammal byggnad, där bräder och annat återanvänts när han skulle bygga sin badstuga.

Den 20 maj 1723 lades grunden ut till det nya bostadshuset. Här har domprosten själv varit inblandad, han berättar att han lade ut grundstenarna ”efter min ritning”. Det här momentet är förstås avgörande, det var nu som husets storlek och planlösning bestämdes. Det verkar således som att det är Rhyzelius själv som har bestämt att huset ska ha den moderna planlösningen med sexdelad plan, bredare mittenparti och två kammare på båda sidorna, en salsplan.

Huset byggdes i traditionell knuttimringsteknik. Domprosten berättar att inte mindre än 14 timmerkarlar högg upp 21 stockvarv, inklusive taklag och brädslagning. Detta var klart efter sju veckors arbete och därefter vidtog murningsarbeten.

Huset verkar ha stått klart redan i slutet av juli. Under hösten vidtog inredningsarbeten, med fönsterglas, rödfärgning och väggfasta klädesskåp. Förutom köksspis och andra eldstäder uppmurades även två kakelugnar, en i sovrummet och en i barnkammaren. Här i domprostgården har uppenbarligen hans barn bott i eget, uppvärmt rum!

Den 8 november 1723 var det dags att flytta in i det nya huset. Under den följande tiden har arbetet fortsatt med måleriarbeten. Då tillkom de fina takmålningar, som delvis fortfarande finns bevarade och som vi ska återkomma till senare.

De som arbetade med huset bestod av många olika yrkeskategorier; timmerkarlar, glasmästare, murare, snickare, smeder, rödfärgare, kakelugnsmakare och målare. De arbetade på ackord under ledning av en byggmästare. Material har levererats av sockenborna som var skyldiga att göra dagsverken i form av transporter och material. Det var också lands- och stadsförsamlingarna som skulle stå för kostnaderna för nybygget.

Men Rhyzelius har också själv (eller rättare sagt hans hustru och husfolk) stått för en traditionell förplägnad i form av ”bröd, öl och brennewin” för de månghundrade personer som gjord dagsverken. Timmerkarlarna fick också frukost, aftonvard och så mycket spisöl, som de ”behöfde och hafwa wille”.

Här ser vi alltså att domprosten behållit en gammal tradition där byggherren består arbetarna med mat och dryck under arbetet, något som utgör en naturlig del av lönen. Det är ett traditionellt, kollektivistiskt arbetssätt som länge utgjort grunden för ett folkligt husbyggande.

För arbetet med biskopsgården på 1730-talet anlitades däremot professionella byggmästare som byggde efter arkitektritning av Carl Hårleman och med byggherren på lagom avstånd. Inför byggnationen tog man in kostnadsförslag från slottsmurmästaren i Stockholm, men förslaget var alldeles för dyrt. Istället gick budet till murmästaren Gotfried Hegewald i Norrköping, som kom att leda arbetet, tillsammans med bröderna Petter och Samuel Berg från Norrköping.

Det nya biskopshuset är således också en nymodighet genom att det är arkitektritat och byggt av professionella byggmästare och byggnadsarbetare. Det är byggt i sten med spritputs, till skillnad från domprostgårdens mer traditionella byggnadssätt.

Du kan läsa mer om detta i följande artikel. 

Bilden i vinjetten är hämtad från Lorenzo Magalottis resa i Sverige 1674 och visar på timring av ett större hus. Byggnadssättet och arbetsorganisationen ger en bild av hur arbetet på domprostgården kan ha sett ut, men har alltså ingenting med huset i Linköping att göra.

Göran Tagesson

Dela inlägget: