Biskopsgården i Linköping – Carl Hårlemans mästerverk

Det är en smärre sensation att Linköpingsbiskopen redan på 1730-talet kunde låta bygga den här supermoderna byggnaden. Det har länge rått förvirring om vem som gjorde ritningarna till huset. Att det är tidens främste arkitekt Carl Hårleman stod dock klart redan för fyrtio år sedan genom Werner Pursches forskning. Först nu, genom vår forskning kring hus och byggande i Linköping under 1700-talet, börjar vi kunna förstå vidden av hans upptäckt.

Linköping i början av 1700-talet var inte direkt någon munter plats. Stora delar av centrum hade lagts i aska vid den stora branden i januari 1700. Det pågående Stora nordiska kriget medförde dyrtid och elände. Och 1710–11 slog pesten till med full kraft. Biskopen hade alltsedan slutet av 1500-talet haft sin bostad på Ågatan, men den var stadd i starkt förfall. Vid upprepade husesyner i början av 1700-talet omvittnas förfallet. Någonting behövde göras.

När den nye biskopen Eric Benzelius kom till Linköping 1731 visade sig den gamla biskopsgården vara helt obeboelig, underhållet eftersatt och eldstäderna obrukbara. Arbetet med att bygga ett nytt hus påbörjades och biskopen fick draghjälp från landshövdingen Eric Ehrencrona, som hade värdefulla kontakter. Uppdraget att rita det nya huset gick till Carl Hårleman, tidens ledande arkitekt. Hans ritning på ett tvåvåningshus finns fortfarande bevarat i Riksarkivet i Vadstena. Men vad är det då som är så märkvärdigt med detta?

Carl Hårleman är vår främste arkitekt under 1700-talets första hälft. Han fick sin grundläggande utbildning i Stockholm, men fortsatte sin utbildning i Paris under stora delar av 1720-talet. År 1727 kallades han hem av Nicodemus Tessin d y, den ledande arkitekten vid slottsbygget i Stockholm. När Tessin inte långt därefter avled fick Hårleman ansvaret för det fortsatta arbetet på slottet. Snart strömmade anbuden till och Hårlemans verksamhet ökade lavinartat – han blev arkitekten på modet. Vi kan fortfarande besöka hans mästerverk i Stockholms slott, Svartsjö slott, Svindersvik, ärkebiskopsgården och konsistoriebyggnaden i Uppsala, Holmentornet i Norrköping, Mauritzberg, Övedskloster…

Hårlemans stil kom för alltid att förändras när han lyckades frigöra sig från alla uppdragen och komma iväg på sin andra Parisresa 1731–32. Under de här åren slog en helt ny arkitekturstil igenom. Rokokon har nämnts som den enda riktigt självständiga stilen i Europa sedan antiken, en ny stil med friare dekorationer och bekvämare inredningsideal. Hårleman återvände till Sverige full av idéer och intryck och kom att revolutionera både arkitektur och inredningsideal i Sverige.

Och det är alltså efter sin andra, så betydelsefulla resa till Paris som han gör ritningen till Linköpings nya biskopshus. Ritningen visar ett tvåvåningshus med rusticeringar i bottenvåning och hörnen, dvs kalkputsen imiterar stenfasader. Mittpartiet skjuter fram och markerar ingången (en s k mittrisalit). Här finns stora likheter med flera av hans byggnader i Uppsala, till exempel konsistoriehuset och ärkebiskopens hus.

Interiören är mycket modern för sin tid. Under den här perioden byggdes elithusen vanligen som små herrgårdar, med sexdelad plan och bredare mittenparti (s k salsplanshus eller karolinerplan). Det nya biskopshuset har fått en större planlösning, med fyra rum i fil. Vad som är riktigt revolutionerande är att planlösningen inte är helt symmetrisk. Den stora salen i båda våningarna har förskjutits för att därmed ge större plats åt biskopens privata rum. Det här är nånting som blev vanligare senare under 1700-talet, vi hittar samma planlösning i Lambohovs herrgård. Men 1734 var detta helt revolutionerande.

På ritningen har arkitekten beskrivit rummens funktion. Biskopsgården är ju en kombinerad bostad och representationbyggnad, precis som det fortfarande är idag. Den ena salen ska användas för konsistoriets (domkapitlets) sammanträden, här fanns även utrymme för arkiv. Biskopens privata svit består av sovrum, arbetsrum, garderob etc. Funktionella rum som kök och trapphus är belägna in mot gården, medan de finare rummen är placerade mot söder, mot gatan.

Av största intresse är överstrykningarna på ritningen. Någon har ändrat rummens funktion, till och med vid flera tillfällen. Från början skulle domkapitlets rum ligga på bottenvåningen och biskopens privata rum på övervåningen. Istället har någon, kanske biskopen själv, ändrat ordningen, så att konsistoriet skulle sammanträda på övervåningen in mot gården, medan biskopens arbetsrum placerats i söder mot gatan. Att det gick att ändra på ordningen visar på stort mått av flexibilitet i den nya planlösningen. 

Du kan läsa mer om detta i följande artikel. 

Göran Tagesson

Dela inlägget: